pollymine

Jag kom just hemcyklande från jobbet. Den här tiden på året borde man vara uppe den här tiden varje dag, och då menar jag att man ska vakna den här tiden. Att det är midsommar känns. Det är riktigt härligt sommarväder ute, och ni kan tro att jag är glad över att hela tiden mer och mer kan lära mig att också tycka om det här.

Midsommaraftonen blev lyckad trots allt. Var vid J's villa i Öja med bästa möjliga sällskap, just då iallafall. Fick veta något som man kanske helst skulle ha sluppit men som man ändå måste veta. Känns endast bra nu, när man vet att man inte är ensam, långt ifrån, och att man fick dela sina funderingar med någon som verkligen förstår, är ännu bättre. Det finns alltid idioter i den här världen och man får ju vara glad när man förstår det och kan lära sig något av det. Jag vet att det här inte handlar om mig egentligen, det handlar om en mycket sjuk människa, som har lång väg kvar före han mår bra. Han lever i illusioner, det gör ont att se, dels vill man skaka om honom å skrika så han förstår.. och dels är man lite sårad själv så man vill säga fulare saker... det är inte lätt, men ingen har lovat det heller.

Nu ska jag ta med mig en filt och gå ut på terassen, Gonatt.