pollymine

Idag är första dagen det känns lite bättre, de senaste 3-4 dagarna har jag nog varit lite utanför min egen kropp. Jag har fungerat nästan som vanligt när jag varit tvungen, men efteråt har jag varit döslut och knappt orkat prata. Joel kan intyga detta, han har nog varit min sagohjälte. Fick nycklarna till nya lägenheten i söndas på kvällen, eftersom Joel redan tagit ledigt från jobbet på måndagen för att hjälpa mig flytta for vi dit då. J bar in alla möblena själv, inklusive stora bokhyllan och soffan, som han bar på huvudet. Jag förstår inte hur han orkar, men jag är otroligt tacksam. Sen lagade han mat och diskade också, jag försökte men fick hålla i mig i honom eller nåt annat hela tiden, var så kraftlös. Sen packade han min väska, hjälpte mig upp ur sängen och vi for hem igen. Skolfri vecka alltså.

Idag har jag igen sprungit på i sjukhuset mellan labben, avdelning 1 och akuten. Anemin hade tydligen blivit bättre fick jag veta nu ikväll. Därför jag orkat bättre och känt mig lite piggare idag. Kan fortfarande inte tänka mig sådant som att fara till stallet, träna, gå till skolan eller jobba ännu, sånt som annars hör till vardagen. Det är jag nog alltför slut för, men det ger ju en lite hopp iallafall, att det är på väg åt rätt håll. Ska på endoskopi nästa vecka, så jag måste sluta med järntabletterna imorgon, får se om jag blir lika slut igen då.. hoppas inte.

Tur jag har Kati, som blivit opererad för Crohns förr, hon vet ju en del och har ibland ringt flera gånger om dagen :) Känns bra när man märker att det finns sådana som bryr sig, fast man inte har så ofta kontakt annars.

Är tacksam för alla som bryr sig och tänker på mig, det betyder mycket <3

Önskar allt skulle kunna vara över snart, man ska vara tacksam när man är frisk!